Du står stilla i en bilkö, tittar åt sidan och ser tre bilar susa förbi i filen bredvid. Du lägger dig i den filen. Tio sekunder senare har den bytt karaktär och blivit precis lika trög som den du lämnade. Känslan av att ha valt fel fil är så bekant att den nästan är en egen liten trafikkänsla, men forskningen ger ett rakt svar på varför den sällan stämmer: det är inte filen som är långsam, det är hjärnan som räknar fel, och själva bytet gör dessutom kön bakom dig långsammare.
De kanadensiska forskarna Donald Redelmeier och Robert Tibshirani undersökte fenomenet redan på nittiotalet och la fingret på en snygg matematisk snedvridning. En bilist i tät men jämn trafik blir omkörd ungefär lika ofta som den kör om andra, men tiden fördelar sig inte jämnt i minnet. Att bli omkörd tar längre att uppleva än att köra om, eftersom en omkörning sker snabbt och glöms bort, medan varje bil som glider förbi i sidled registreras som ett nytt bevis på att man valt fel. Enligt författaren Tom Vanderbilt, som sammanfattar forskningen i boken ”Traffic” (däribland studier av hur förares blick fördelas i trafiken), tittar förare huvuddelen av tiden rakt fram och kastar bara korta, sporadiska blickar i backspegeln. Varje omkörande bil i grannfilen syns alltså, medan bilarna man själv lämnar bakom sig aldrig dyker upp i synfältet igen. Hjärnans bokföring är vinklad från start.
Men det finns också en mer konkret anledning till att filbytet sällan hjälper, och den handlar om hur köer faktiskt bildas. Matematikern Randa Herzallah vid University of Warwick har visat i The Conversation att de flesta köer på motorväg inte uppstår för att något blockerar vägen, utan för att små olikheter i förares inbromsning och reaktionstid förstärks bakåt genom trafiken tills de bildar en stillastående våg. Ett enda ryck i farten, en bil som bromsar en aning för hårt, räcker för att sätta igång en kedjereaktion som kan ta flera minuter att lösa upp. Ett filbyte är precis den typen av ryck: bilen som byter fil tvingar den bakomvarande att släppa gasen för att släppa in den, och den inbromsningen fortplantar sig sedan vidare bakåt i sin egen tur.
Ett enkelt räkneexempel visar varför det jämnar ut sig över hela kön. Säg att ett filbyte tvingar bilisten bakom att bromsa in en halv sekund extra för att återskapa säkert avstånd. Stod hundra bilar i kö bakom bytesplatsen, och räknar man med den typen av vågförstärkning som forskningen om trafikstockningar beskriver, kan den halva sekunden växa till flera minuters extra väntan längre bak, även om bilisten som bytte fil själv vann några sekunder i stunden. Vinsten är verklig men liten och lokal. Kostnaden är diffus men delad av alla bakom. Ingen enskild bilist märker sin andel av notan, vilket är precis varför knepet känns lönsamt varje gång utan att vara det i längden.
Herzallahs egna råd för att faktiskt korta sin restid i kö är raka motsatsen till reflexen att byta fil: håll säkert avstånd till bilen framför, gasa och bromsa mjukt, och stå kvar där du är. Det ligger i linje med hur Trafikverket motiverar sina variabla hastighetsskyltar, som sätts upp just vid vägavsnitt med tät trafik och frekvent köbildning. Målet är att få bilister att hålla en jämnare fart tillsammans, och enligt myndigheten har det gett både lugnare tempo och något bättre framkomlighet på de sträckor där systemet testats.
Ojämlikheten i hur trafik upplevs dyker upp i fler sammanhang än köer. Vi har tidigare skrivit om varför självkörande bilar inte löser trängseln, av en besläktad anledning: problemet sitter sällan i vem som kör, utan i hur mycket utrymme varje enskild bil kräver oavsett förare. Filbytet lider av samma missuppfattning som när något billigt eller enkelt antas vara smart bara för att det känns så i stunden, ett resonemang vi också nystat i tidigare.
Nästa gång grannfilen ser snabbare ut är den goda nyheten att bilen inte ljuger särskilt mycket. Det gör bara minnet. Den dåliga nyheten är att den enda garanterade vinsten av ett filbyte är någon annans extra tryck på bromspedalen.